Man ska inte tänka för mycket!

Det är ju detta att man funderar och tittar efter tecken och försöker att lista ut sannolikheter.  Och det blir bara fel. Vi har ju trots allt med levande varelser att göra och vi kan omöjligt veta vad som rör sig inom den ena eller den andra varelsen, bara gissa. Jag trodde att jag kände min hund men hon gör lite som hon vill och har en räv bakom örat. Hon luras.

Freja blev parad. Det jag vet var att hon inte var riktigt i höglöp men de två, Echo och Freja, fick till det i alla fall. Jag tyckte också att Frejas löp var konstig, hon kom liksom aldrig igång riktigt och alla tecken tydde på att hon inte hade blivit dräktig. Det gav mig huvudbry och jag for till veterinären som mycket riktigt, precis som jag misstänkt, konstaterade med hjälp av ultraljud att hon gick tom. Det var en antiklimax då jag verkligen hade velat ha en valp efter henne.

Ok, jag accepterade situationen och började planera livet framåt, kanske Storstockholm utställning, My Dog, eller om jag skulle kanske delta i sökläger efter årsskiftet. Freja var ju inte dräktig så jag kunde göra vad jag ville…

En morgon kom Freja och lade sig på rygg bredvid mig i sängen och jag smekte hennes mage. Där vaknade jag till rätt ordentligt och drog bort handen som om jag fått en elektrisk stöt! Hon är ju dräktig sade jag till mig själv. Det hade gått 40 dygn. Allt jag ställt in mig på fick suddas ut ur medvetandet och jag fick lov att tänka nytt… igen. Jag ringde, läste, klämde på Freja, tittade på henne hur hon såg ut. Var hon inte ändå lite bred över ryggen? Jo, men… Nej, men… Jovisst? Hmm.

På 40e dygn kunde man ta röntgen stod det i mina böcker, internet upplyste mig om 43 dygn, då hade skelettet på valparna förbenats så man kunde se dem i röntgen. Jag ringde när vi var på 43 dygn och fick en tid. Jag vägde henne, hon hade inte gått upp i vikt ett gram ens. Hjärtat sjönk, jag var fel ute igen i mina antaganden. Men vi knallade iväg till röntgenrummet eftersom vi ändå kommit till veterinären. Minuterna var olidliga.

Så dök bilden upp på skärmen. Vi kunde tydligt se två påsar och konturerna av en valp i dem. Skelettet hade inte hunnit förbenas ännu men det var ingen tvekan om saken.  Vi kunde inte se valpar högre upp i kroppen i och med skelettet men i buken fanns det två valpar. Veterinären tog fram ultraljudet för att försäkra sig om saken och visst, hon hittade två blåsor.  Minst två valpar, med all sannolikhet fler eftersom valparna ligger högre upp i livmoderhornen när de fäst sig.

Oj, nu blev det bråttom. Tre veckor kvar tills valparna kommer och jag hade inte alls förberett mig, varken i det fysiska rummet eller mentalt. Hjärtat slog si så där 150 slag i minuten av ren lycka. Freja  satt på golvet, oberörd och cool och vände huvudet mot mig. Jag kunde svära på att hon såg full i sjutton ut. Ja du matte, nu lurade jag dig allt men det är lugnt, det går bra, det här.

Det jobbiga i det här var, att jag talat om för valpköpare att Freja går tom. Men det fina är att de hittat en valp någon annanstans ändå, men jag vållade ju besvikelse. Men så kan det vara när jag inte har så stor erfarenhet att dräktighet. Finska Lapphundar har jag haft i årtionden nu och känner rasen, men uppfödning är en ny erfarenhet. Jag borde lyssnat på dem som hållit på länge, har ett antal erfarna uppfödare i min krets. Jag har också gruppen som gick uppfödarutbildningen med mig. Resurserna finns.

Nu ser vi framemot månadsskiftet oktober/november och vilken skatt Freja gömmer i sin mage. Hon ligger här på soffan och tittar på mig med sin lugna blick och väntar på att vi ska ta en promenad ut till sjön.

3 reaktioner till “Man ska inte tänka för mycket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *