Att ha ett avelsmål

Att ha ett avelsmål är jätteviktigt. Det är en förutsättning för detta arbete. För mig är det primära inte att föda upp hundar och få betalt, utan vaför jag föder upp finska lapphundar.

Jag har en lång erfarenhet av rasen och vet vad jag förväntar mig av mina valpar. Jag vill framför allt satsa på ”urfinnar”, det vill säga de samiska linjerna eller gamla arbetarlinjer. Det finns många fina egenskaper hos finska lapphundar som avlades fram på grund av behovet av dessa egenskaper. Därför är hunden så lämplig även som vän i familjen. Utseendet och pälsen ska också finnas med i beräkning. Men förutom rasegenskaperna håller jag på att lära mig, fortfarande efter snart 30 år med rasen, hur man ska hantera hunden för att få det bästa av den här världen.  Det är inte bara frågan om genetiken utan också hanteringen av hunden och inte bara min hantering av hunden från valplådan till flytten, utan vad som händer sedan.

Finska lapphundar är en känsliga, mjuka själar. Det kan vara svårt att se när man har den envisa, självständiga och energiska valpen hemma men så är det. Bestraffning av något slag är inte vägen till lydnad för denna intelligenta individ. Vägen är glädje, gemenskap, förståelse och samhörighet, kärlek. Här kommer utmaningen som kräver tålamod. Få din finne att följa dig och göra saker med dig för att han vill, inte för att han måste, och han kommer att göra allt för dig. Han kommer att ta sig genom en grå sten för dig. De har en fantastisk förmåga till samarbete och det kan du aldrig tvinga fram hos en finne. En finne har ett stort hjärta och han älskar dig om du behandlar honom väl.

Även detta kan vara svårt att komma ihåg när valpen tuggar sönder händerna på dig eller när den unga tonåringen tappar hörseln och hjärnan. Men när problemen blir för stora är det inte hundens fel. Kraven på honom kan vara för stora och då får man backa. Jämför en ung finne med en 14-åring som tror sig vara vuxen. I skarven mellan barndom och den vuxna individen händer mycket både i hjärnans utveckling och hormonellt och individen, människan eller hunden, måste behandlas utifrån förutsättningarna. Det går över. Alla besvärliga utvecklingsstadier går över och du får en fantastisk vuxen individ att leva ett innehållsrikt och gott liv med. Kärnbegreppet här är kärlek. Älska och förstå din hund genom alla utvecklingsstadier.

Jag har två valpar hemma nu. De är vilda, energiska och uppfinningsrika och hittar allt. Jag har 4 vuxna hundar hemma också. Jag köper tuggben till dem, tuggben som inte är de vuxnas favoriter men duger åt en valp med kli i tänderna. De kommer ofta till mig och vill vara i famnen och får vara det. Jag är aldrig för upptagen att inte ta valpen i famnen om hon vill det. Det tar bara någon minut av min tid och resultatet är en valp som känner sig älskad. Jag avvisar aldrig en valp som vill komma till mig och ha min uppmärksamhet. Jag avbryter slagsmålen genom att ta dem i famnen och prata lugnande. Jag avbryter alltför vilda lekar på samma sätt. Jag lockar dem till mig med lite olika metoder beroende på individen när jag vill att de ska komma. Och när de kommer finns det alltid någonting de gärna vill ha, som godig, mat eller lek. Jag försöker att skapa en bild om mig att jag är det bästa som hänt dem, att jag är att lita på och att jag är godis eller mat eller lek eller gos. Jag gör mig till ett centrum i deras liv, till den de älskar och är älskade av. För det är jag ju, centrum i deras liv, de måste bara förstå det. Jag har två 10-veckors valpar här som inte tuggar på mina händer, som kommer till mig när de vill ha gos, inte för att tillfredställa sitt tuggbehov.

Och ja, de tuggar på mina fötter. Jag har vältuggade crogs i mina fötter och de kommer att bli ännu mer vältuggade nu, men det finns många fler par att köpa i affären när det bara återstår sulorna på dem. Det här är ett beteende som inte kommer att kvarstå resten av deras liv precis som rumsrenheten kommer att komma bara man har tålamod. Alla  mina vuxna individer är rumsrena, så även jag har lyckats med att förmedla detta till mina hundar. Som det är nu går valparna ut för att leka och kommer in för att kissa. De har fått det lite fel nu men det rättar till sig. Det är inte så lätt för en liten valp att lista ut allt vi vill den ska göra och hur den ska göra det. En del fattar galoppet på en gång. en del får det lite fel. Så är det för de flesta, människor som djur.

Med detta ville jag säga att uppfödning är så mycket mer än att bara para en tik med en hane och hålla tummarna och ta en kollekt.  Man ska behålla rasegenskaperna, mentaliteten och hälsan och finnas där för sina valpköpare för råd och rön med bra kunskap om valparna och om rasen. Det är ett ständigt utvecklingsarbete med en sund nyfikenhet på hunden och dess välbefinnande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *