Historia

Här kommer jag att skriva om Finska Lapphundens förfäder. Det finns på skilda ställen påståenden som tex. att finska lapphunden är en ung ras. Så är dock inte fallet. Själva benämningen är ung men hunden har en lång och brokig historia. Här en presentation av rasen ur en gammal rasbok, tyvärr vet jag inte vilken och vilket år boken är publicerad.

 

Ur rasboken:

Under Nordisk Spets räkna vi åtskilliga underraser, såsom Långhårig Lapphund, Norrlandshund, Fisk spets, Norsk Dyrehund, Eskimåhund, Islandshund, Samojedhund m.fl.

Långhårig Lapphund (benämnes äfven endast, Lappsk Vallhund, Finl.; Långhaaret Finnehund, i Norge)

     Hufvudet bredare och i förhållande till kroppen större än gråhundens. Pannan och hufvudet väl hvälfda. Nackknölen föga framträdande. Pannafsatsen mera framträdande än gråhundens. Nosen bred och tjock vid roten, mot spetsen föga afsmalnande i jämförelse med öfriga ”spetshundar”. Läpparna är väl slutna; få ej vara öfverhängande. Öronen upprättstående, stundom – särskildt hos yngre individer – i spetsen framåt nedvikta, bredare och kortare (hjärtformiga) och ställda längre från hvarandra än hos gråhunden. Ögonen nästan horisontalt ställda, stora, runda, vackra och uttrycksfulla, ögonmellanrummet är större än hos gråhunden. Iris brun, helt och hållet synlig.

      Halsen af medellängd. Kroppen mera långsträckt än gråhundens. Bröstet smalt men djupt. Ryggen rak. Bokhöjden 40 á 50 cm. Benen raka och kraftiga. I förhållande till kroppen något korta. Fötterna starka, kraftiga och mycket håriga, medelstora, något avlånga; tårna bevuxna med tätt hår, hvilket är längst å det främre tåparet, hvarigenom hunden synes hafva mycket långa fötter. Hos mången individ är dock tårnas hår avnött.

Svansen under medellängd, stubbsvans (ibland medfödd) ej ovanlig. Bäres i stark knorr, tätt liggande å ryggen, behängd med tätt, långt, mycket mjukt, men dock yvigt hår, hvilket plymlikt står ut från svansen åt alla sidor och delvis faller öfver ryggen. Vid ansträngd fart bäres svansen utsträckt.

Hårbeklädnaden. Å huvudets och benens framsidor kort, tät och åtliggande, å den öfvriga kroppen rik, lång, yfvig och strid, dock tät med rik bottenull. Håret är alldeles rakt och får absolut ej vara vågigt, d. v. s. hafva ett eller flera knän på de särskilda småhåren. Sedda på nära håll, speciellt såsom våta, visa sig småhåren, såväl stickelragg, som bottenull, å både kropp och svans vara ytterst fint vågiga, men hårlaget blir ej vågigt genom detta förhållande. Håren äro längst å bröst och hals, där de kraglikt omgifva hufvudet, gifvande hunden ett björnlikt utseende, äfvensom å lår och frambenens baksidor, så hvilka senare äro mycket långa.

 Färgen helt svart, svartröd (järfröd) eller svart med bruna, grå eller vita ben och fötter, hvarvid lika färgade ocellprickar ofta förekomma öfver ögonen. Också på bröstet samt kring anus brukar finnas ett mindre fält med från det hela afvikande färgteckning. Hvita hundar med gulbruna fläckar samt helt gulbruna skattas äfven högt av lapparne, särskildt såsom fådelhundar, fågelskällare. Helhvita äro ej omtyckta, enär de syns dåligt i snön.

Som fel anses:

Icke alls eller ringa hvälfdt hufvud; lång och spetsig nos; sneda ögon; kort kropp; svans som ej ligger fälld å ryggen; glest, kort eller vågigt hårlag; helhvit, varggrå eller vargbrun färg, hvilka båda senare färgteckningar antyda gråhundsinblanndning.

 

Ännu mer om våra hundar:
Paimensukuinen lapinkoira –
Finsk lapphund med vallarbakgrund
Paimensukuinen lapinkoira (ungefär: finsk lapphund med vallarbakgrund; det finns inget vedertaget svenskt namn för dessa hundar) kallas sådana registrerade finska lapphundar som har sitt ursprung i arbetande hundar som hör till välkända hundsläkter inom finska, norska och svenska renskötselområden. I dessa hundar har man velat bevara den gamla nordkalottska renvallarens väsen, rastyp, kroppsbyggnad och lynne. För att skydda denna hundpopulation grundades sällskapet Paimensukuisen Lapinkoiran Seura ry. 1981.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *